Gympa soft. "Mjukt och behagligt men ändå med möjlighet att ta i rejält..." Perfekt en fredagsförmiddag innan seminariet, tänkte jag. Men ack så fel det kan bli. 

 

När jag kliver ut från omklädningsrummet ut i uppehållsrummet utanför träningslokalen, omringas jag av ett stim äldre människor. Som en giraff bland små vårtsvin vinglade jag mig fram genom folkmassan. Hmm. Är det försent att byta till nåt annat pass? Japp, nu gör vi det här....

160 ihopskrumta små ögon betraktade mig som en fisk ute på djupt vatten. Jag hade klampat in på deras revir och det skulle jag ha mycket klart för mig att här var det inte att komma in och tro att man kan få vara ung, rörlig och så kallat smidig. 

 

Väl inne i salen smyger jag lite försiktigt bort i andra änden av rummet och gömmer mig bakom några andra. Efter uppvärmningen tänkte jag att nejmen det här kommer gå bra det här. Ja. Tills vi alla ska springa i en cirkel runt i lokalen. Hmm. Vilken taktik ska jag välja: Har jag en knäskada och det är därför jag håller samma tempo som de andra? Eller ska jag springa på i min vanliga takt och tydligt utmärka mig som den unga och friska i gruppen? Usch vad jobbigt. Nej, jag håller mig här bakom denna lunkade farbrorn. Det blir nog bäst så. Fast farbrorns blick mot mig efter att vi stannat upp sa något mer i stilen med "Ja men om du nu tycker jag är så långsam, varför är du här på vårt pass då?" Låtar som Guld och gröna skogar och Man ska ha husvagn skräller i högtalarna, och jag tänker att ja det blir ju inte bättre än såhär. 

 

Under nedvarvningen pratades det fönsterputsning, semlor och ljusstakar som aldrig fungerar. Efter att väl ha tagit mig igenom den plågsamma timmen av att smälta in bland små, korta och långsamtgående kroppar, så ska jag erkänna att jag trivdes där bland semlorna och ljusstakarna. Med hjälp av solens strålar utanför insåg jag vilken underbar livssyn dessa människor har. Rummet sprängdes nästan av den varma glädje som fyllde rummet. "Otroligt bra jobbat idag!", ropar instruktören som sedan möts av applåder. Jag tar inte åt mig av den kritiken, men jag håller verkligen med henne. Motion är så mycket bättre än tabletter. Och att man alltid ska göra så gott man kan och inte ge upp? 

 

Jag vet. Clara sa det. Att det kommer vara jag och gamlingarna. Men inte trodde jag att hon skulle ha sååå vansinnigt rätt? Ja, nu är det gjort i alla fall. Nu har jag testat på Gympa Soft. Jag tror nog inte att jag vågar mig dit igen, men kanske om jag känner mig lite nere någon dag, att jag traskar dit för att få dela deras glädje och uppfriskande syn på tillvaron.